Sedan snön försvann och grönskan började visa sig för en tid sedan, har olika individer pysslat med att klippa gräs, hålla gångbanor sandfria och allt sådant som hör till. Men det finns en del som jag inte begriper när det gäller modernt trädgårdspysslande här i trakten, och det är redskapen som används. Jag erkänner villigt att jag inte är någon expert på “grönområdeskosmetologi”, men det finns en del detaljer som jag finnes besynnerliga.
För att hålla gångbanor rena från blad och grus används en lövblåsliknande manick som:
- Väsnas så den hörs inom två kvarters radie.
- Skickar iväg damm så effektivt att folk som bok på andra våningen stänger fönstren för att inte få in dammet i lägenheterna.
- Varje maskin väger säkerligen en hel del eftersom den bärs i en sele, och vad den kostar vågar jag inte tänka på.
Vad är det för fel på en vanlig piasavakvast?! Tystare, billigare, miljövänligare, dammar inte som en sandstorm, och så enkel att hantera att även den mest korkade sommarjobbare kan använda den utan risk för sig själv och omgivningen.
Flera gånger har gräsmattan både bakom och framför huset klippts. Bägge ungefär lika stora, lika platta och ungefär lika fria från hinder som stubbar och stenar. Jag skulle gissa på kanske 200-250 kvadratmeter stora. De flesta tillfällena har den på framsidan av huset blivit friserad av en åkgräsklippare, vilket känns som en faslig överdrift. Den på baksidan har å andra sidan klippts med vad som ser ut som en kanttrimmer (vars klippradie är någonstans runt tre decimeter och har en volym motsvarande en motorsåg), vilket känns som en överdrift åt det andra hållet.
Nu förespråkar jag inte att man ska använda en handdragen gräsklippare eller ännu värre en lie (vem ska plocka upp kroppsdelarna efteråt?), men vad är det för fel på en vanlig gräsklippare, gärna eldriven för att inte störa mer än nödvändigt och bättre för miljön.
Jag förstår mig inte på anställda trädgårdspysslare och deras maskinval.