Det gäller att försöka se det roliga i tillvaron. Det behöver inte ens vara något kul för att man ska kunna dra på smilbanden och le, gärna så det syns. Idag har jag fått flera tillfällen till detta, i all stillhet.
En bit från vårt hus är det ett dagcenter som har adopterat några rabatter där de påtar, planterar, vattnar och är allmänt flitiga. Nu har de gjort charmiga små träskyltar som visar vad man har planterat, omsorgsfullt gjorda skyltar som sågats ut från träbitar och där man har bränt in namnet på plantan och dekorerat med streck. Tjusigt. ”Mangold”, ”prästkrage”, och bredvid en tjusig lupin har man placerat en skylt som informerar om att det är… ”mynta”? Hm. Det är ju så lätt att blanda ihop lupin och mynta. Men det behöver faktiskt inte vara okunskap utan med flit för en bit längre bort, vid en grön tuva, sitter en lika charmig och dekorerad skylt med texten ”Ogräs”.
Nästa leende kom när jag uträttade ett ärende på stan och möter en ung man, troligtvis strax över tjugo år och med vild panik i ansiktet. Inte den typ av panik som man ser på huvudpersoner i skräckfilmer när rabiessmittade spöken ska slita ett barnhem i bitar och göra kebab av huvudpersonens inre organ. Nej, det var den typen av panik som man kan se i ansiktet på en cyklist som längst ner i en backe upptäcker att bromsen inte fungerar och det är en sekund kvar innan cyklisten kommer att krascha in i ett staket. Det ansiktsuttrycket hade han. Varför? Det vet jag inte, men han kom släpande på fyra stora förpackningar med spädbarnsblöjor. Resten kan vi bara fantisera oss till.