Alla vill vi ju ha en otrasslig tillvaro utan en massa onödigt pyssel. Enkelt och smidigt. Problemet är bara att enkelt och smidigt sällan är vare sig enkelt eller smidigt att åstadkomma, vilket ger känslan av att färden mot den önskan så att säga motverkar sitt eget syfte. Vill du att det ska vara enkelt måste du ofta trassla till bortom gråhårighetens gräns för att slippa trassel.
Swish är allt annat än
Ett passande exempel på detta är betaltjänsten Swish. Underbart smidig och jag skulle verkligen inte vilja vara utan den, vilket uppenbarligen placerar mig i gott sällskap eftersom tjänsten tydligen har fler än sex miljoner användare i vårt avlånga land. Men har du någon gång träffat en person som inte har Swish och försökt förklara hur de ska bära sig åt för att fixa det? Man riktigt hör toalettspolningen när all enkelhet försvinner ner i avloppet.
Först behöver man logga in på banken och skaffa ett mobilt Bank-ID med allt vad det innebär av avtal och att man gång efter annan bedyrar att man är den man är. Sedan ska appen installeras och medelst diverse IT-krumbukter kopplas samman med det Bank-ID som man just skapade på banken så att man kan legitimera sig med mobilen. Färdig? Du har knappt börjat.
Nu som först är det dags för Swish. Appen ska installeras, sedan är det åter dags att kasta sig in i banken fler avtal, välja hur Swish ska fungera och vilket konto som ska användas för att slutligen kopplas samman med Swish-appen – allting ständigt ackompanjerat av bekräftelser att ”jag lovar att jag är jag”.
Nu som först går det att använda Swish i all sin enkelhet. Vägen till helvetet må vara kantad med goda intentioner, men vägen till himlen är kantad med frustrerande teknik.
E-bok blir e-bök
Det senaste exemplet för min del är den underbara enkelheten med en e-bokläsare. Handla digitala böcker, låsa dem på biblioteket utan att behöva bekymra sig om att lämna tillbaka dem, alltid har tillgång till alla böcker, och kunna ligga i sängen och läsa utan riskera att bryta näsbenet om man läser en riktig tegelsten. Det låter ju underbar enkelt, men vad är det för spolande ljud jag hör?
Packa upp e-bokläsare och ansluta till datorn – inget problem så det börjar ju lovande. Sedan behöver man installera appen/programmet på datorn för att kunna jonglera med e-böcker vilket kräver installation, kontoskapande och att koppla samman programmet med e-bokläsaren (som omedelbart vill uppdatera sig med omstarter och så vidare). Nu går det att köpa digitala böcker och e-bokläsarens tillverkare och allt är frid och fröjd? Njae…
Jag har ju digitala böcker i Googles bokhylla, de ska ju gå att lägga in i läsaren. Självklart, inga problem. Ladda hem och installera Adobe Digital Editions (och skapa ett konto), treva dig fram genom en snårskog av spretig information hur du i det programmet autentiserar e-bokläsaren (som nu alltså kräver två program med respektive programkonto på datorn). Sedan är det bara ladda hem boken från Google, importera i Adobe-programmet, kopiera boken till e-bokläsaren och du kan börja läsa.
Okej, nu är grundarbetet relaterat till tillverkaren gjort och det är faktiskt ganska smidigt att lägga in böcker från andra platser än tillverkarens bibliotek. Biblioteket ja, jag ska ju kunna låna böcker där utan att ens behöva gå dit. Så oerhört smidigt. Om man bortser från att för att kunna låna böcker måste jag förflytta mitt fysiska jag till biblioteket för att skaffa ett lånekort, registrera mig som digital användare och få en PIN-kod så att jag kan låna böcker. Sedan är det bara att kravla mig hem för att låna böcker och i likhet med Googles böcker ladda hem dem, importera i Adobe och kopiera till e-bokläsaren.
För att kunna låna och läsa biblioteksböcker behöver jag alltså utöver nödvändig hårdvara skaffa två program och tre användarkonton.
Men sedan är det smidigt.