Om det finns en idrott jag verkligen tycker är meningslös så är det gång. Men det finns faktiskt en intressant aspekt av gång. Om man tittar på reglerna för hur gången ska genomföras, rent fysiskt, är det:
Reglerna i gång är att idrottsutövaren ska följa den så kallade gångdefinitionen vilken är:
Gång är en följd av steg så tagna att gångaren har kontakt med marken, så att ingen (för det mänskliga ögat) synbar förlust av markkontakten uppträder. Det frampendlande benet måste sträckas (inte vara böjt i knäleden) från det ögonblick första kontakten med marken sker tills dess att benet är i vertikalt (upprätt) läge.
Första meningen är intressant. Med andra ord gäller det inte att gå så snabbt som möjligt utan att så bra som möjligt kamouflera att man joggar eller springer. Man tävlar med andra ord i att fuska så diskret som möjligt, och fuska så mycket som möjligt utan att bli upptäckt. Ungefär som med doping alltså, det gäller att fuska utan att bli upptäckt.
Att tävla i att kunna gå snabbast är lika tramsigt som att tävla i att kunna viska högst.