För en stadsbo kan det vara fascinerande att komma ut på landet, för saker och ting kan vara så lika men ändå så olika. Vägar kan till exempel vara extremt välsandade trots att det inte är vinter. De kallas för grusvägar och är sandiga större delen av åter utom, ironiskt nog, vintern när de är täckta med snö. Vit snö. Häftigt att snö kan ha den färgen också.
Och det finns en massa konstiga djur också. Utekatter. Uterävar. Inte en permanentad hamster så långt ögat kan se. Ostyckade kor äter gräs i hagar, och man riskerar inte att trampa på vare sig duvor eller andra fåglar. Och precis intill huset växer jättestora så kallade träd och buskar, och stora julgranar som inte är pyntade med en endaste glittergirlang. De kan inte tycka om julafton på landet. Och nästan överallt blommor som säkerligen inte har stått i en blomsteraffär på flera år. Det sägs att de kallas för vilda blommor, så jag vågar inte gå i närheten av dem. Men det kan vara så att de försöker luras, lantisarna. Idag försökte de lura i mig att ett djur vi såg kallades för får, men mig lurar de inte! Jag känner minsann igen en skitful pudel när jag ser en!
En mycket besynnerlig detalj med landet är att befolkningen saknas. Eller, den saknas inte, men den är så utspridd att det är tätare mellan korvkioskerna i en vanlig stockholmsförort än det är mellan privatpersoner på landet. Jag är inte säker varför det är på det sättet. Besynnerligt.
Men trots att det kan vara så stor skillnad på staden och landet är det skönt att det finns många likheter, eller i varje fall varianter av samma sak.
På landet har de natur, sånt där grönt och brunt med blad och blommor som luktar som motsatsen till avgasröret på en gammal folkvagn. Det närmaste natur vi har i stan är det gröna platta som luktar hundskit, det vill säga gräsmattor, och plastväxter som doftar äkta plast och damm.
På landet kan man på kvällarna höra en vind som susar i trädkronor och en brölande råbock. I stan har vi susande luftkonditionering och brölande fotbollssupportrar, som ironiskt nog brukar vara väldigt ointresserade av fotboll men älskar öl desto mer.
På landet kan man känna doften av syren, medan vi i stan kan erbjuda provrörssyren som kärringar har hällt över sig i tron att de luktar gott, samtidigt som ångorna får färgen att flagna på väggarna när de går förbi. Och ju fler de ska vistas tillsammans med, desto mer måste de använda för att sprida doften mer än de andra i omgivningen sprider sin doft. En sorts revirmarkering alltså, ungefär som att pinka på bänkar fast mindre exponerande. Bägge varianterna kan förresten upplevas på T-centralen. För er som inte vet vad T-centralen är så är det knutpunkten för Stockholms tunnelbana, vilket gör att det mest kan beskrivas som ett hål i marken där det dagligen passerar 160 000 personer som inte lägger märke till varandra. Revirmarkerandet gör att om USA verkligen hade velat hitta massförstörelsevapen skulle de inte ha skickat inspektörerna till Irak, de skulle ha skickat dem till T-centralen. Där hade de fått uppleva tillräckligt mycket kemiska och biologiska komponenter för att åka hem nöjda och glada.