Evolutionen för musik hemma har gått från backar med vinylskivor till hyllor med cd-skivor, sedan kopierade man in allting på datorn för att ha allting tillgängligt på samma plats. Mycket smidigt. Sedan började varje hem få fler än en dator, med resultatet att alla datorer hade sin musik och vips var man aldrig riktigt säker på vilken dator som hade vilken låt. Windows 7 gör ju sitt lilla tvärsteg med hemgrupp där alla datorer kommer åt andra datorers media, men den som verkligen vill vara seriös finns det egentligen bra ett alternativ: en mediaserver på nätverket som kan låta alla datorer och andra manicker använda musik som ligger lokalt lagrad på server. Allt på samma ställe, och alla manicker kommer åt det. Visst låter det underbart? Men kommer du ihåg det där om att ”den som verkligen vill vara seriös”? Det gäller inte minst den stackars sate som ska få allt att fungera, för tro inte att det är enkelt och smidigt. I tillverkarnas poetiska lilla utopier är det guld och gröna skogar, i verkligheten är det mer förgylld plastic padding och stormdrabbat kalhygge.
Jag sitter för tillfället och meckar med en mediaserver vars namn jag inte vill nämna, men den för tankarna till Harry Potter. Den har ett inbyggt mediaserverprogram som heter som heter TwonkyMedia som klarar av en hel del. För att man även ska kunna använda Apple-prylar (och en del andra saker) har den även en iTunes-server. Nu är vi uppe i två serverprogram för att ge tillgång till musiken. Men eftersom vi använder många saker som på ett eller annat sätt handlar om Microsoft och vill ha full funktionalitet behövs även serverfunktionaliteten för Windows Media Center. Även den finns med från början på servern, men nu är vi uppe i tre individuella serverprogram. Stökigt? Vänta bara.
Vi har dessutom två stycken Squeezebox för att spela musik på olika platser hemma. Och de behöver förstås programmet Squeezebox Server. Den finns inte med på servern från början, så den måste tankas hem, installeras och konfigureras. Nu är vi uppe i fyra stycken serverprogramvaror att hålla ögonen på. Färdiga? Inte riktigt.
Vi har dessutom några manicker som utnyttjar något som kallas DLNA, ett protokoll för att enkelt kunna strömma musik och bilder och sånt över nätverk. Blu-rayvideon är en sån manick. Servern har stöd för DLNA, blu-rayspelaren har stöd för DLNA, bägge helt automatiskt och inbyggt. Visst låter det underbart smidigt? Problemet är bara att DLNA är ett överföringsprotokoll, så det skiter fullständigt i den egentliga funktionaliteten. Vill du använda DLNA får du bläddra manuellt bland serverns mappar och välja vad du vill spela. Primitivt, men det funkar som den digitala stenyxa det är.
Så för att smidigt kunna lyssna på musik hemma behöver vi alltså en server, fyra serverprogram med allt vad det innebär, plus det sedvanliga underhållet för att hålla allting uppdaterad. Aldrig har smidigt varit så trassligt.