Så har första delen i den evighetslånga cirkusen kallad Melodifestivalen gått av stapeln. I ett av morgonprogrammen i veckan var de samlade tyckarna så överlyckliga, och en av deltagarna tyckte att ”det är så skönt med Melodifestivalen, för alla upplever någonting gemensamt. Det är som att alla sätter sig runt lägerelden.” Det kan jag hålla med om. Inte för att jag vill kalla alla melodifestivalentusiaster för neandertalare, men det finns nog en anledning till att försäljningen av höftskynken och träklubbor ökar vid den här tiden på året.
Så varför vet jag då ett dugg om deltävlingen som i SVT:s datorkrånglande regi kraschade ut från TV-apparaten i går kväll? De delar jag såg var delar av omröstningarna och snabbgenomgångarna, vilket var ganska lagom dos intetsägande popfloskler. Men däremot måste jag säga att jag hoppar att Yohio får ställa upp i det internationella spektaklet. Inte för att jag tycker att låten var något att ha, men om vi lyckades vinna med en långhårig mupp förra året, varför inte skicka en mangafigur den här gången. Rigga sedan en telefonväxel så att samtal från Japan slussas vidare till omröstningen som olika europeiska nummer, då kommer vi att vinna på hemmaplan med tanke på hur galna i Yohio japanerna är.
Man kan fundera hur Petra Mede (som ska vara ensam programledare i den internationella tävlingen) känner sig efter SVT:s uppradning av misslyckanden i sändningen med resultat som visas för tidigt, tomma listor visas i rutan med mera med mera. Att datorerna krånglar när vår lilla ankdamm har satt sig runt lägerelden ger ju bara kvällstidningarna trevliga misslyckanden att rulla sig på samma sätt som en glad liten hund som hittat något stinkande på gräsmattan. Men tänk när Mede står ensam på scen med några hundra miljoner och grafiken börjar visa tomma tabeller i rutan. Det kan bli riktigt spännande. Det är kanske tur att inte mindre än elva länder har tackat nej till att medverka i den internationella eldningen.