Melodifestivalen rullar vidare som en ambulerande Kiviks Marknad, komplett med lite lättklätt, lite show och lite folknöje. Det är något vi får dras med, och om man ser till vilka som har gått vidare kan man ju i varje fall konstatera att det är lika stor bredd på det svenska musikmaskineriet som det är i lasagnatillverkarnas bredd på uppfattningen om vad som är nötkött.
Det stora kommer ju förstås att bli den stora europafinalen i Malmö, som får stå värdar antingen för att de skickade mest pengar eller de mest lättklädda förhandlarna till Melodifestivalens beslutsfattare. That’s showbiz. I ett avseende är det däremot synd att vi vann Eurovision Song Contest. Visst, det kommer att dra blickarna mot Sverige och dra hit en del turister vilket kommer att generera en del intäkter. Sponsorer kommer också att kasta en del sedelbuntar på arrangemanget för att få visa sina logotyper i sammanhanget. En sak som vi däremot lugnt kan utgå från är att hela evenemanget lär gå med brakförlust i en sådan skala att prislappen lär kunna misstas för telefonnumret till Kronofogdemyndigheten. Och det är därför det är synd att vi vann förra året. Tänk vad mycket vettigare saker som kunde ha gjorts med de pengarna. De skulle säkerligen aldrig ha använts för att bekosta sjuksköterskor, lärare eller poliser, eller ens kommit i närheten av våra skolor eller äldreboenden, men det känns onekligen slösaktigt att vräka ut så mycket pengar på ett haltande evenemang (elva länder har som bekant tackat nej) nä resten av Europa föredrar att lägga ner energi på arbetslöshet, ekonomiska problem och annat elände. Personligen tror jag nämligen inte att några dagars musikaliskt Disneyland i Malmö lyckas åstadkomma något som betyder något.
Kunde vi inte ha nöjt oss med att komma två förra året? Och kan vi inte skicka skicka plagiatpoparen Martin Rolinski till den stora finalen, bara så vi är säkra på att inte vinna igen nästa år?