Det finns många definitioner på lyx och vad som känns lyxigt, och det handlar givetvis helt om personliga definitioner. Men för mig är det lyxiga och lite exklusiva i tillvaron att ha ett litet skåp (en del av överskåpet i köpmandisken om man ska vara noga) i furu var enda funktion är att hysa prylar för te. Kanske inte speciellt lyxigt enligt många, men jag vill varken ha någon humidor eller vinställ eftersom jag varken röker eller dricker. Ett litet furuskåp för te däremot, det är lagom dekadent lyx för min smak.
Egentligen är det konstigt att det har blivit just te. För några år sedan var min uppfattning att te bara var förorenat vatten. Men tänk så det kan bli med en tanke som följs av improvisation, och att råka träffa rätt person. För några år sedan hade min käresta och jag kommit fram till att vi kanske inte skulle dricka kaffe på kvällarna, men vi ville ju fortfarande ha möjligheten att dricka något värmande på kvällarna. De flesta alternativ förkastades. Oboj (eller flytande sockerdryck med svag smak av choklad, rättare sagt)? Nej tack. Varmt mjölk. Nix. Tanken föll på te, men det var det där lilla problemet att ingen av oss var speciellt förtjust i det. Men det förändrades i ett slag.
Vi befann oss i Gamla Stan i Stockholm och passerade en liten affär, måttligt större än ett hål i väggen, där man primärt sålde te. Hylla efter hylla från golv till tak med burkar. Och helt tom på kunder. Var det någonstans framför allt kunde visa vår okunskap om te så var det här och nu. Sagt och gjort. Vi stövlar in i affären och jag säger till den äldre herren bakom disken att vi inte tycker om te men vill lära oss tycka om det. Vad ska vi göra?
Wow. Under kanske 15-20 minuter fick vi rena privatlektionen i te. Olika sorter som rött, svart, grönt, silver. Hur de skiljer sig från varandra, vad man ska tänka på och hur man ska laga te. Om man ska ha något i te och i så fall varför man ska välja socker, honung, mjölk, grädde. Och jag tittade på alla burkarna och insåg att med lite kunskap och lite upptäckarandra innehåller alla burkarna på hyllorna sin egen lilla värld av smak- och doftupplevelse på ett sätt som inte ens kaffe kan matcha.
Vi köpte några påsar med olika smaker och gav oss ut på upptäcktsfärd redan samma kväll. Och tack vare all hjälp och att vi hade sluppit köpa tesorter i blindo visade det sig att det faktiskt var väldigt enkelt att lära sig tycka om te.
Så nu har vi vårt lilla furuskåp med tesorter, tesilar och andra småprylar som kan vara bra att ha för tedrickande. Att öppna dörren och sniffa under locken handlar inte bara om “vad är jag sugen på” utan nästan lika mycket “vilken smakresa vill jag göra”. Allting tack vare en idé, lite improvisation, och en mycket hjälpsam äldre herre i en kundtom butik.
Jag dricker fortfarande mest kaffe, mycket mer än jag dricker te. Men man ska inte hänge sig åt lyx för ofta för då är det inte lyx längre, inte ens om det handlar om något så enkelt som ett lite skåp med te.