Att uppsöka en läkare, vårdcentral eller liknande ska vara något som man med en känsla av trygghet. Man vill ha hjälp, och man vill kunna lita på att den man går till har full koll på situationen och ordnar saker och ting. Det kräver visserligen stora kunskaper från vitrockens sida och det vore omänskligt att alltid ha rätt, men jag försöker vara en snäll och påläst patient som svarar på alla frågor så gott jag kan, försöker att inte bli trött på att vänta i väntrum och andra rum, och inte blir irriterad. Det hindrar dock inte att mitt förtroende för läkare har sjunkit så till den milda grad att det ofta inte känns lönt att ens gå dit. Låter det överdrivet? Låt mig berätta.
Jag får nageltrång med ömt, bultande svullet och allmänt “felfärgat” finger som följd. Jag uppsöker vårdcentralen och får träffa en lite fröken som jag misstänker är vegetarian eftersom hon säkert knappt vågar sätta kniven i en död fisk, än mindre en skalpell i mitt högst levande finger. Hon petar försiktigt, frågar om det gör ont och jag svarar artigt nej. Hon petar försiktigt, frågar om det gör ont och jag svarar artigt nej. När detta upprepar sig för femte gången och hon inte har åstadkommit ett dugg ber jag att få skalpellen och ordnar skärandet på egen hand (i dubbel bemärkelse). Efteråt, när hennes ansiktsfärg börjar återgå till det normala, får hon sätta lite förband och tejp på det nu före detta nageltrånget, så hon får känna att hon har gjort någon nytta.
Under några år har jag haft en knöl i höger underarm. Eftersom min generella uppfattning är att man kanske inte borde ha knölar på kroppen där det inte brukar finnas knölar, uppsöker jag vårdcentralen. Vitrocken petar och klämmer, och kommer fram till slutsatsen “jag vet inte vad det är, men det är inget farligt”. Hur hon kommer till denna slutsats vet jag inte, men jag är ju inte utbildad inom ämnet så vad vet jag. Med tiden frågar jag ytterligare två vitrockar som kommer till samma slutsats, “jag vet inte vad det är, men det är inget farligt”. Den fjärde säger också att hon inte vet vad det är och att det är ofarligt, men skickar mig för säkerhets skull på ultraljudsundersökning. Ultraljudsläkaren undersöker grundligt och kommer fram till “jag vet inte vad det är och det är ofarligt, men jag tänker rekommendera att det tas bort så vi får veta vad det är”. Tummen upp. Går tillbaka med detta till vitrock nummer fyra som läser ultraljudsläkarens slutsats och kommer fram till att vi fortfarande inte vet vad det är och att det INTE behövs plockas bort eftersom det är ofarligt. Så här sitter jag med en knöl i armen som vi inte vet vad det är, men som tydligen ska vara ofarlig.
Senast uppsökte jag en vitrock eftersom jag hade haft en skrovlig “skrammelhosta” i några veckor. Läkaren undersöker och lyssnar med ett dagen till ära hyfsat varmt stetoskop, och kommer fram till att hon inte riktigt vet vad det är. Nu vidtar blodprov och köra upp en tops i hjärnbarken, varvid detta skickas för undersökning. Undertiden får jag bland annat antibiotika och en hostmedicin med morfin. Vad det var som hjälpte vet jag inte, men hostan försvann efter ett tag, möjligtvis av uttråkning. Nu har provsvaren kommit och brevet berättar att alla prover och odlingar var negativa (negativt som i att de inte hittade något), och avslutas med “hoppas att du så småningom blir bättre”. Tack för lyckönskningen.
Min värk i mitt förmodligen söndersparkade lillfinger har de inte ens velat undersöka, utan bara konstaterat att “det lär du få leva med”.
Nästa gång ska jag spara pengar och ställa min egen diagnos “jag vet inte vad det är, men det är säkert ofarligt”, och vid behov sköta ingreppen själv.