Det finns ett antal spel som genom åren stannat kvar i minnet, som jag tänkt på med ett leende och varit glad att jag fått spela.
Det är få spel jag spelat igenom i sin helhet och ännu färre som lyckats få mig att tappa kontrollen över tid och rum så att inte ens hunger har förmått slita mig från skrivbordet. Divine Divinity hade det där lilla extra, en sorts tidsförintande egenskap.
För ett tag sen fyllde Divine Divinity 10 år, och i spelvärlden är det eoner. Det var spelet som nästan inte blev av, men tack vare Larians Studios envetenhet och vägran att ge upp hittade de ett sätt att finansiera projektet – det här var före Kickstarter – och jag var en av alla som blev förälskade i det lite kantiga spelet. Det slukade mig, och jag lät mig nyfiket och villigt slukas. Jag blir fortfarande irriterad när jag tänker på en av bossfighterna jag råkade ut för, där det fega kräket istället för att dö som en man flydde från striden så att jag fick leta upp honom en gång till och börja om från början! Andra gången gillt dock, och tillfredsställelsen var total.
Men när man varvat ett spel som slukat en, som konsumerat så mycket tankemöda och tid, lämnar det också ett hål efter sig och en saknad. Den vackra och stämningsfulla musiken fyllde mig med ännu mer vemod än den gjorde i spelet, eftersom Divine Divinity var ett av de där spelen som mår bäst av att man bara spelar det en gång och därefter älskar det på avstånd. Berättelsens alla krumbukter, överraskningarna, alla gåtor och problem man tvingas lösa är lättare och mindre spännande andra gången.
Samma musik i nyinspelning, modifierad och lite moderniserad gör mig nu sprudlande lycklig. Jag känner igen den, jag känner igen musiken, stämningen och jag hör tonerna från Dragon Knight Saga. Fast det är vackrare. Grafiken är vackrare, men jag känner igen stilen och sättet man åter bjuds in till Rivellon. Jag känner igen mig, och det är Divine Divinity. Inte som det faktiskt var, utan så som jag minns det: Den förskönade efterhandskonstruktionen. Larian lyckades trolla, och ur hatten drar de upp det spel jag inte trodde jag skulle få se igen. De drar fram spelet jag förälskade mig i för mer än tio år sedan. Överraskningarna är fräscha, utmaningarna nya, det finns nya äventyr att ge sig ut på och nya fiender att besegra. Men det är fortfarande samma stämning, samma känsla och stil. När de skriver ”a back to the roots RPG” menar de det också. De lyckades.