Det hände sig vid den tiden att jungfru Maria gick i väntans tider. Hennes timmerman gick också i spänd förväntan över den kommande tilldragelsen. Så var också fallet i det lilla gruvsamhället i Bergslagen 1953. Tilldragelsen i detta fall berodde på den årliga jakten efter en praktfull julgran. Pappa hade helt klart för sig hur det praktfulla julträdet skulle se ut. Det var bara det att den julgranen han skulle ha den fanns inte. Inte någonstans. Alla i familjen visste det, utom pappa.
De som var anställda i gruvan fick söka sig en gran inför den vita högtiden. Dock var det lite besynnerligt att han smusslade med både bågsåg och yxa när stunden var kommen. Mamma var oftast ansatt av yrsel och andra diffusa åkommor när det var dags att dra till skogs. Brorsan var 190 cm lång och stark så honom kunde inte pappa övertala att följa med. Det var Bisse, vår S:t Bernhardshund och jag som inte kunde försvara oss inför det vintriga äventyret. ”Det här är något att komma ihåg när du blir äldre” påstod pappa. Föga anade han hur sannspådd han skulle bli.
Söndagen kom med tätt snöfall. Det var stora snöflingor som tyst och andaktsfullt lade sig till ro på marken. Jag kommer ihåg att snödjupet bör ha varit närmare 30 cm ty snön räckte nästan upp till magen på Bisse. På väg upp till Mellanschaktet och de eftertraktade granarna skulle vi passera ett järnvägsspår. Eftersom snön dämpar ljud så måste vi vara uppmärksamma för kommande tåg. Naturligtvis så kom det ett tåg. Bisse, hunden, hade lite respekt för tåget så han stannade en bit från spåren. Pappa och jag däremot gick en aning närmare för att se lite bättre. Snödjupet gjorde att lokets plogar arbetade väldigt aktivt. Snösprutet nästan kastade omkull oss, så att när tåget passerat så såg pappa och jag ut som ett par snöpudrade gubbar. Pappa tog upp sin tappade krimmermössa. Med behärskad min tömde han mössan på lite snö och borstade sedan av oss snön.
Efter evigheter och lite till så fann han en gran som eventuellt kunde passa. I ritualen ingick det att trädet skulle granskas från alla håll. Kunde granen eventuellt knoppas efter en tid i värmen? Pluspoäng utgick om det var så lyckat att det fanns några grankottar. Höll grenarna för julgransljus gjorda av stearin? Inget fusk här inte med elektrisk belysning. Upp ur fickan plockar han fram en ljushållare med ett julgransljus. Nja, riktigt bra var det väl inte men det fick väl duga. Egentligen ville jag ha elektriska lampor som Gerd, Leif och Björn hade. Pojken hans, jag alltså, var nu så trött att jag nästan var vindögd. Och hunden, ja han hade lagt sig i snön och strejkat. Den godkända granen sågades ner och kosan styrdes mot hemmet.
Vi hade bara gått ett litet, litet stycke så blev det stopp. Pappa hade sett den perfekta granen. Det var bara det att den perfekta granen var en grantopp, av naturen, 6-7 meter upp i luften. ”Den skall vi ha” sade han, ignorerandes att de av gruvan godkända granarna rimligtvis inte inkluderade julträd av moder natur placerade på den höjden. Nu voro beslut och handling ett. Stammen var grov och tjurigt seg. Han sågade så båd snor’n och svetten rann och efter hårt arbete började trädet ge vika. Det blev inget fall utan det lutade sig bara mot ett par andra träd. Nu blev pappa riktigt arg så det var bättre att tiga än att börja skratta. I samma ögonblick hör vi en bil komma puttrande. Det var Rolf Dahle, gruvbolagets skogvaktare som var ute på inspektionstur med sin Saab. Med granen i ena handen och mig i den andra så pulsade vi ut på vägen.
Bisse låg kvar och avvaktade det hela ty han visste att vi gick åt fel håll. Rolf stannade och det utväxlades artigheter om väder, vind och granar. Stämningen var riktigt gemytlig denna vintersöndag, den tredje söndagen i advent. Det hördes några ljud från skogen, knakningar liksom och tanken på älgar dök upp. Det var inga älgar. Som vi står där på vägen och samtalar har träden som hindrat pappas stora gran att falla börjat släppa taget om sin nästa. Med ett sus och ett gigantiskt snömoln slår grantoppen ned en liten bit ifrån oss. Ingen sade något. Tystnaden var total. Något vitpudrade står pappa och jag och tittar Rolf som sitter i bilen. Ibland undrar jag vad pappa tänkte just i detta ögonblick. Sedan börjar Rolf skratta. Han får sådär hysteriskt roligt åt oss. Rolf att slår med handen på ratten så att så att den darrar. Pappa han höll färgen ty spåren i snön förskräckte. Det var svårt att svära sig fri från detta.
”Jaha du Seved” sa Rolf och tittade på den nyss nedfallna granen. ”Den där toppen är bra mycket finare än den du har i handen så om jag vore som du så skulle jag ta den i stället.”
Med ett leende startade han bilen och puttrade iväg. Pappa sågade av den vackra toppen och så begav vi oss hemåt. Den första granen fick vår granne Gösta Björklund, Gerds pappa som bodde i huset mitt emot oss. Varken förr eller senare har vi haft en sådan vacker gran. Kraftiga grenar som höll för riktiga julgransljus, och kottar som doftade. Så att den julen kommer jag aldrig att glömma.
/Krokrot