Från den grå forntiden, något år efter Plastic-Paddings intåg, så erinrar jag mig en ganska så lustig episod. I det rofyllda gruvsamhället utspelas följande en sen höstkväll i september.
I en av arbetarbostäderna bodde en rysk familj. Det var Ljubow själv med sin blomma Elina, makan alltså, och dottern Nadja, den undersköna. Under kriget hade de flytt från Ryssland och funnit en fristad i vårt lilla men dock samhälle. Med folkskollärarens predikan om ryssen, hur elaka, våldsamma och blodtörstiga de voro så hade man stor respekt för den kortvuxne hjulbente mannen. Att man om kvällen omedvetet drogs åt det hållet berodde mycket på deras äpplen och grönsaksland. Men för att vara riktigt ärlig berodde det mest på Nadja. Hon var 17 år gammal och flera år äldre än oss ”småpojkar”.
Vårt lilla samhälle hade blivit en trygg tillflyktsort.
I snörräta rader odlade de allehanda grönsaker såsom kål och morötter. Som kronan på verket hade de ett antal ytterst välvårdade fruktträd. Som en hämnd för slaget vid Poltava skulle vi ”nalla” lite av deras vegetabilier. Vår strategi för kvällen var följande: i en kringgående rörelse skulle vi rekognosera området runt utedasset, vedboden och det lilla hönshuset. Vid klarsignal från vännen Nils-Olof, kallad Nille, som stod strategiskt placerad vid telefonkiosken, skulle Håkan och jag attackera grönsakslandet. Krälande i landet började vi att avsmaka primörerna. En viss bismak gjorde sig påmind och en doft av den icke finare världen började göra sig starkt påmind. Jämmer och elände, bland halmen i landet hade Ljubow blandat i gödsel. Därav bismaken på primörerna.
En dörr slår igen på grannhuset och Håkan reser sig upp lite grann för att spana av läget. Då kolliderar han med en hare som legat gömd någonstans i närheten. Haren blev antagligen skrämd av dörren som slog igen i grannhuset och tog genvägen genom grönsakslandet och kolliderade våldsamt med min vapendragare. Håkan började gråta, ty ett morrhår från haren hade fastnat i hans kind vid kollisionen.
Buttra och gödseldoftande slogo vi till reträtt och efter ett kort rådslag beslöt vi oss för att attackera fruktträden. Äpplena på ett av träden var stora som krocketklot och nästan lika hårda för den delen. Men man får ju inte ge upp, så Nille och Håkan klättrade upp i trädet för att sedan kasta ned äpplena till mig. Till en början gick allt planenligt. Då kommer Nadja ut på farstutrappan. Hon tittar mot träden, vänder sig om och ropar till in till pappan: ”Hä ä nåra i äppelträna!” Gubben kommer utrusande som en raket genom dörren. Håkan och jag flyr omedelbart. Men Nille då tänker ni, arma krake. När han hasar sig nedåt så fastnar han med livremmen i en kort grenstump och blir hängande likt en mobil i den svaga vinden. Naturligtvis hinner Ljubow fram till honom. Håkan och jag däremot, är då långt från brottsplatsen. Vi väntar på Nille och hoppas att han icke skall vara alltför svårt misshandlad när han återvänder. Tanken på Poltava skrämmer. Efter att bra tag kommer Nille gående och äter på ett äpple. ”Här” säger han och ger Håkan och mig några äpplen. Till vår förvåning berättar han att ryssen varligt hade hjälp honom ned från trädet. Därefter hade både Ljubow, Elina och Nadja hjälps åt att plocka ner lite äpplen. ”Det var synd att dom andra pojkarna sprang iväg så fort, annars hade de också fått äpplen” hade Ljubow sagt. Egentligen var nog ryssen glad att bli av med några av de krocketklotsliknande äpplena.
Som ni märker skall man icke ha för stark tilltro lärare utan behörighet. Det visar sig senare att Ryssen’s var otroligt snälla och rara människor, trots att Nadja hade flyttat hemifrån.
/Krokrot