Kommer ni ihåg historien om Helmut och Friedrich, de två vandrarna i Alperna, som blev överraskade av en mycket kraftig snöstorm? Deras liv var på upphällningen och sakta men säkert insåg de hur slutet skulle bli. Ut ur snöyran kommer plötsligt en St. Bernhardshund med en konjakskagge hängande om halsen. Kamraterna tittar förvånat på varandra varpå Friedrich utbrister ”Titta Helmut, här kommer människans bästa vän!” Helmut ler och säger ”Ja, och en stor j-a hund.”
Människans bästa vän, och en stor hund också.
En sådan hund hade vi när jag växte upp. Fast utan kagge. Det var pappa som hade konjaken, dock icke i en kagge. Bisse var en helt otroligt storväxt hund. Vore det inte för den vackra plymförsedda svansen skull så skulle man kunna tro att det var en ardennerhäst. Den minimala till dagsransonen mat var en 5-liters kastrull med pärer, sovel, en hel kaka knäckebröd och ett rått ägg. Det var tur att gruvbolaget hade ett potatisland i Persbo. Ni vet det där potatislandet mellan ”Tryggens” och skollärare Gustavssons villa. Där låg det ett jättelikt pärland där Bisses basföda växte. Egentligen var Bisse en sådan där ”stackarshund” som min bror tog hand om. Min bror var 17 år vid den tiden så intresset för hundar varade som längst i ett par dagar. Vad som tilldrog sig hans intresse mer var något annat med långt hår och klänningar. En av hans ”flickbekanta” arbetade som piga hos Sörmans. Hennes lagårdsdoft var som Eau de Cologne för Bisse. Han satt framför henne med huvudet i hennes knä och suckade djupt och känslofyllt medan hennes händer varligt smekte hans huvud och hals.
Såsom lekkamrat och barnvakt var hunden alldeles förträfflig. En grannpojke var som en tyrann mot mig, och eftersom han var två år äldre än mig ansåg han sig kunna behandla mig på sitt eget obarmhärtiga sätt. Som vanligt började han slå mig och därefter tog han min trehjuliga cykel. Bisse var bunden vid en cirka 25 meter lång löplina vid vårat hus. När grannpojken började slå mig blev Bisse riktigt elak och den kraftiga stålwiren brast när hunden rusade till min undsättning. Min överfallare blev livrädd och rusade mot vår grannes hus där han klättrade upp på en brandstege. Bisse stod nedanför och skällde med sin argaste tordönsstämma. Mamma och pappa hade sett hela händelseförloppet och de tyckte nu att min plågoande behövde vila sig på stegen. Nedanför stegen satt Bisse och väntade . Pappa berättade att han hade låtit grannpojken sitta riktigt länge på stegen som straff. Efter den dagen så rörde han mig inte mer.
Familjen Walthers schäfer, avgående gatuchef.
Även Bisse hade en plågoande när han var valp. Det var familjen Walthers schäfer som på sitt sätt ordnade rangordningen dem emellan. Det var lite jobbigt att se den ideliga kampen om herraväldet på vår bygata. En sen kväll i september gick pappa ”kissrundan” med Bisse. Vid denna tidpunkt var hunden 3 år gammal och alltså i sin krafts dagar. Med kopplet i ena handen och pipan i den andra började pappa kvällsrundan med hunden, men det var lite kyligt så pappa stoppade ner handen med kopplet i byxfickan. Efter ett par hundra meter skulle de passera ”schäferns” hus. Gatan var mörk och ytterdörren till Walthers hus stod öppen. Därför syntes deras hund tydligt. Med ett vrål rusade Bisse mot Walthers hus. Pappa som var helt oförberedd på detta föll som en fura ned i diket när Bisse ryckte till i kopplet. Med ett litet väsande slocknade pappas pipa i det fuktiga diket. Vid det laget hade Bisse hunnit fram till ytterdörren. Pappa ropade ”hit” så högt han kunde, men det struntade hunden i.
Bisse gjorde processen kort med möbler och schäfer.
När pappa lite omtöcknad kom på fötter igen var Bisse redan inne i Walthers hus. Där inne blev det ett förfärligt liv. Det small och det klirrade av glas som föll i golvet. Allt detta blandades med hundarnas vrål och skall. När pappa kom in i huset för att hämta sin hund blev han alldeles förskräckt. Inne i huset såg det ut som ett fältslag. Vaser på golvet, kullvälta stolar, allt i en enda röra. I vardagsrummet ser han Bisse med ett bord över ryggen jaga schäfern fram och tillbaka över golvet. Det är sant. Bisse märkte inte att bordet hade fastnat på ryggen. Han skulle bara ha tag i sin antagonist. Schäfern hade lite revor och hack på kroppen så han var nu lite bekymrad och tillstukad. Icke utan dramatik hade rangordningen i ett huj dramatiskt förändrats. Både pappa och Walthers var naturligtvis lite chockade över händelsen. Dock höjdes inga hårda ord dem emellan. Naturen har ju sin egen gång och sin egen juridik.
Bisse var lite fräck när pappa gick hem med honom den kvällen. Vid farstutrappan lyfte Bisse på benet och pinkade en markering. Jag tror att det bara var för att reta schäfern. Vi var fortfarande goda grannar och vi kunde klappa varandras hundar när vi möttes. Dock icke när bägge hundarna var med.
Pappa kände sig nog lite lugnare trots allt efter slagsmålet. Han visste ju att Bisse inte behövde fly undan och fara illa någon mer gång vid ett eventuellt möte med schäfern.
När jag blev trött kunde jag lägga mig på golvet och ha Bisse som huvudkudde. Mamma lade en filt över oss och så låg vi där och sussade så gott. Fortfarande kan jag för mitt inre känna doften av Bisses päls och det lugn som han utstrålade.
/Krokrot