Den största egenskapen hos idrottare borde vara snällheten

Det är inte alltid som det är de snabbaste tiderna, högsta hoppen eller längsta kasten som förtjänar mest beröm. Det brukar ju sägas att idrott förbrödrar, även om framför allt publiken ofta försöker bevisa motsatsen. Därför tycker jag att det värmer lite extra att se ett exempel på hur det borde vara, till och med på en OS-arena.os2

Konkurrenterna Nikki Hamblin och Abbey D’Agostino föll i försöksloppet på 5000 meter. Men genom att hjälpa varandra upp lyckades de båda ta sig upp. Amerikanskan Abbey D’Agostino skadade sig illa och såg inte ut att kunna fortsätta, men då visade Hamblin, som klarade sig oskadd, stort hjärta. Hon återvände för att titta till D’Agostino och sprang för en stund bredvid sin haltande konkurrent.

Skadade D’Agostino vägrade att ge sig och kämpade sig i mål. Där stod Hamblin och väntade och de båda konkurrenterna kramades länge innan amerikanskan lämnade banan i rullstol.

Källa: Aftonbladet

os3Då är det extra trevligt att den typen av sportsmannaanda till och med belönas. Hamblin belönas av internationella olympiska kommitténs fair play-organisation och får motta Pierre de Coubertin-medaljen som bara har delats ut 17 gånger tidigare i OS-sammanhang och går till idrottare som ”visat upp den olympiska andan”.

Helt underbart, och jag tycker att Hamblins uttalande till tidningen The Telegraph bara gör det ännu bättre. ”Att få det här priset är överväldigande. Jag är stolt över vad vi gjorde och det visar att du kan vara både en konkurrent och snäll samtidigt.” Det låter nästan som något Bamse kunde ha sagt om han hade varit idrottare.

Rulla till toppen