Ända sedan barnsben har intresset för musikutövandet alltid haft en plats i mitt hjärta. En musikalisk storebror hävdar däremot att mitt musikutövande är hjärtlöst, främst mot lyssnaren. Han kan däremot frambringa melodier ur det mesta, såsom slak gummisnodd eller en mollstämd säckpipa.
I det lilla gruvsamhället firade kulturen inga större triumfer utom vid särskilda tillfällen såsom fackföreningens julfest, då en rödhårig, krullig spelman från staden kom ut till oss och pinade ett ostämt piano. Då skulle man dansa runt granen så svetten rann. Därefter delades det ut gottpåsar med gammalt godis som ICA handlaren inte hade blivit av med. När barnen hade schasats hem började julfesten för de vuxna som uppförde sig som barn på grund av de destillerade dryckerna. Sviterna efter detta högst kulturella arrangemang visade sig mest som blåtiror, skavda knogar och grälande fruar.
I detta musikaliska inferno växte jag upp.
En dag fanns det en lapp på anslagstavlan bredvid härbret, min skola, som förkunnade att en dragspelskurs skulle starta om några veckor. Med tanke på min broders svada om min bristande musikalitet så tilldrog sig annonsen inget större intresse för min del.
I min klass fanns det en skönhet som hette Helena. Hur det var med de andra pojkarna vet jag inte, men i mitt hjärta hade hon tagit upp både kammare och förmak. HON skulle vara med på kursen… vad gör man? Hur gör man för att komma med på kursen.
Den ekonomiska situationen i familjen var av den art att det var bättre att köpa tanig gädda till middag i stället för en dragspelskurs. Det var nu som man kunde skönja det skarpa intellektet hos mig. Jag började med att öva melodier på min broders dragspel i tid och otid. Det lät alldeles förfärligt. Plötsligt började pappa att bli fiskeintresserad. Mamma som redan var med i en syförening startade också en vävstuga. Till slut insåg mina föräldrar att det nog skulle löna sig med en dragspelskurs för min del i alla fall. Kursen började och jag släpade broderns dragspel, 5-radigt Hagström 813 med 120 basar, upp till härbret där kursen ägde rum. Dragspelet var så stort att det såg ut som om jag satt bakom en byrå och spelade.
Dragspel, det är svårt det, speciellt knappdragspel. Många knappar är det. Dessutom är det ju två färger på dem, både vita och svarta, så det är lätt att blanda ihop dem. I två månader deltog jag i kursen innan läraren på ett väldigt humant sätt, måste jag säga, förkunnade att pengarna för kursen kunde användas på ett för familjen mycket bättre sätt. Jag hade fått domen. Sista spelkvällen var en tisdag i december. Allt var över.
Med en aning tårfylld blick lämnade jag lokalen tillsammans med de andra. Det var Peter, Helena den sköna och några till. Det gör ont att inte ens vara medelmåttig. Att helt enkelt bli ratad, att vara för dålig för att få vara med.
Det var kallt ute den kvällen. Det var även kallt i själen. Jag lämnade härbret och gick vägen bort mot det hus där gruvfogden bodde. Korta ben och mycket snö är ingen bra kombination. Jag gick i hjulspåren som några bilar hade gjort. Någon bland oss kom med idén att bogsera dragspelsväskorna i snön. Såsom de flesta pojkar hade jag också en bit snöre i fickan. Med ett par kärringknutar knöt jag fast snöret i handtaget på dragspelsväskan. Jösses, vilket fint glid det var på väskan. Nu var det rena rama barnleken att få hem dragspelet.
I en brant backe som leder ned mot Älgstigen satte jag mig på väskan och skulle åka kana utför backen. I min iver hade jag vänt locket nedåt utan att jag märkte det. Mitt i backen möter vi en Volvo PV. Bilen var tvungen att stanna. Vi dragspelsåkare blev tvungna att göra hastiga väjningar. Upp i luften for jag med väska och dragspel. Eftersom jag åkte först råkade jag mest illa ut De som kom efter mig klarade sig utan dikeskörning. Mannen i Volvon blev en aning irriterad när bilen bara slirade när han skulle upp för backen igen. Det blev till att backa nedför hela backen ända ner till Konsum i ”gulhuset”.
När jag kom hem hjälpte pappa mig med att borsta snön ur dragspel och väska. Dragspelsväskan höll, så när som på ett gångjärn. Några skinnbitar på bälgen sprack och väskan blev delvis snöfylld. Han var inte arg utan bara förstående och tyckte att jag hade en rackarns otur. Han var ju medveten om hur ledsen jag var för det här med kursen. Egentligen tror jag att han hade roligt åt det hela ty nu visste pappa att jag hade spelat färdigt. Nu slapp han höra allt ”filande” på skalor som jag skulle öva på. Jag kom nu på att jag inte vet hur den ekonomiska uppgörelsen mellan honom och brorsan förlöpte. Jag misstänker att pappa inte var knusslig med betalningen.
/Krokrot