Så är det dagen efter semifinalen i Eurovision Song Contest. Sverige bevisade återigen att man, i likhet med fotbollslandslaget, kan få spö av nästan vem som helst. Och jag måste säga att jag känner mig road. Det är förstås synd lite om Anna Bergendahl som fick slita som en brinnande lämmel för att försöka göra något med en låt som var värd den internationella placering den fick. Hon förtjänade kanske något bättre, men det är också allt.
Det som roar mig, bortsett från den media cirkus komplett med sminkade pajaser och diverse cirkusfreaks, är att det letas efter ursäkter och förklaringar till varför det gick som det gick.
”Hon hamnade efter Azerbajdzjan, vilket kan ha varit en nackdel.”
”Det var en svår semifinalgrupp.”
”Alla andra kompisröstar.”
”Vi hade otur.”
Patetiska bortförklaringar. Förklaringen är egentligen väldigt enkel. De som lägger ner tid och pengar på att rösta i de svenska uttagningarna har helt enkelt så patetisk musiksmak att det skräpet vinner. Vi får de vinnare vi förtjänar. Svårare än så är det inte. Det är inte Europa som har dålig musiksmak eftersom de inte ger Sverige höga poäng hela tiden. Det handlar inte om svåra grupper, vill man vinna måste man kunna slå alla andra låtar oavsett grupp eller motstånd. Alla andra kompisröstar inte, utan alla kompisröstar. Vi också. Och när inte ens kompisarna vill rösta på vårt bidrag, då har man verkligen lyckats skicka ett sämre bidrag än vanligt. Och ingenting handlar om otur. Att förlora en fotbollsmatch för att man skjuter stolpe ut hela tiden, det är otur. Att förlora en omröstning handlar inte om otur, då är man för dålig.
Men nu är det livat i leden, för nu får alla göra det som är absolut mest tillfredsställande: diskutera varför allt gick så fel och vad vi ska göra åt det. Ska Björkman kastas ut? Vilka ännu mer besynnerliga regeländringar ska man införa till nästa svenska uttagning? Vi får se. Fram till dess kommer spaltmeter med dystra miner välla fram i medierna, tillsammans med löften om att nästa gång ska allting bli bättre och tydligare och vackrare och sexigare himlen ska öppna sig med framgång över det svenska musikundret i eviga tider, amen. Fram till dess fortsätter vi att gräva ner pengar i denna glittriga ekonomiska katastrof, vi får ju ut så mycket glädje och bra musik från melodifestivalcirkusen med dess glittriga clowner och mediadomptörer som får spaltmeterproducenterna att följa minsta vink.
Så vem eller vilka ligger egentligen bakom det svenska fiaskot? Enkelt, alla som röstade i den svenska uttagningen och såg till att resultatet blev som det blev. Vi fick det bidrag vi förtjänade.
Så nu när det är ännu mindre anledning att titta på finalen i morgon, vad kan man göra i stället? Tja, varför inte titta på fotboll? Sverige spelar en meningslös landskamp mot Bosnien i väntan på den stora VM-turneringen som vi är för dåliga för att få vara med i, till skillnad från Elfenbenskusten, Nordkorea, Chile och andra stornationer.