Det är 40 år sedan två idrottsutövare trotsade Internationella Olympiska Kommitténs regler och höjde nävarna mot skyn. Tommie Smith och John Carlos skrev in sig i idrottshistorien, inte för sina prestationer på arenan utan för sitt mod.
De måste rimligtvis ha vetat hur de skulle bemötas där hemma efteråt. Kom ihåg att detta var 1968. Smith och Carlos blev paria, persona non grata. Det skulle ta många år innan någon vågade se deras gest för vad den var och inga statyer i världen kan skyla över det faktum att svarta fortfarande inte behandlas på samma sätt som vita i USA, eller här hemma i Sverige för den delen.
Men IOK har en poäng: politiska åsikter bör lämnas utanför arenan, annars blir det ohållbart.
Men ändå är det något i de där trotsigt höjda nävarna och ödmjukt sänkta huvudena som rör åskådare även efter 40 år. Deras krav är inte stora och ändå så omvälvande då, 1968. Mänskliga rättigheter åt alla, alla ska vara lika inför lagen. Saker som borde vara självklara i varje samhälle som klivit ur medeltiden.