Det är höststorm ute. Regnet smattrar mot rutorna, träden står som sprättbågar och de enda som ids gå utanför ytterdörren är hundägare och långdistanslöpare. Säregna släkten bägge två. Trots en ganska sömnlös natt med en trasslande dator känner jag mig lycklig och det är inte bara för att datorn har fått för sig att fungera som den ska igen.
Jag tycker om det här vädret så länge jag slipper gå ut. 40 hemmagräddade plättar trängs i magen och jag har en kopp gott kaffe framför mig. Katterna ligger och sover och får allt att verka hemtrevligt. Min käresta sitter vid sin dator och skriver något, jag vet inte vad men jag kan slå vad om att det är insiktsfullt och klokt. Det känns helt enkelt som att jag har ganska många anledningar att vara lycklig.
Då slår det mig. Tänk alla gånger jag borde ha varit lycklig men inte visste att jag borde vara det. Ta till exempel den 9 september 1993. Troligtvis satt jag på tidningen Datormagazins redaktion och gjorde ungefär vad jag gör just nu: hamrar loss på ett tangentbord. Vad jag inte visste då var att jag borde vara lycklig eftersom just den dagen föddes min första dotter. Anledningen var ju förstås att jag inte skulle träffa min käresta än på för många år och få reda på att jag på sätt och vis hade blivit pappa det datumet. Samma sak den 24 oktober 1995; min andra dotter föddes. Jag var inte på plats då heller av samma anledning som första gången, men det var en lycklig dag som jag får ta igen i efterskott. Jag får vara efterlycklig helt enkelt.
Jag tycker fler borde lära sig vara efterlyckliga. Vi har alla ett behov av att vara lyckliga, men ofta är vi så insyltade i vardagslivet för att hitta nya anledningar att vara lyckliga. Om inte lyckan tar hand om saken själv och ger oss en skrevspark för att tala om att ”jag är lycka, jag finns. Fatta!!!” blir det lätt att man missar det. Det borde vara lättare att ta till sig lyckan i vardagen och att lära sig vara efterlycklig så man kan vara lycklig flera gånger åt samma sak.
Men nu tänker jag ta min plättfyllda mage och gå och ge min käresta en stor kram och sniffa henne i nacken. För det är något som gör mig lycklig i nutid.