Vårvintern rasar utanför vår stugknut. Ombonad trivsel och kärvänlig anda råder i vår fridfulla boning. Hustrun stickar något nyttigt med ett vackert blått garn och jag blir sömnig av ”plirret” från stickorna. I höjd med ögonvitorna skyfflar ivrigt John Blund sitt sömnpulver. Slummerns loja dyningar bär mig bort mot okänd kokosnötfylld sandstrand.
Telefonen ringer och lojt tar jag luren i min hand. Det är svägerskan. Igen. Vad i all världen vill hon nu? Måtte hon inte ha bakat handgranater igen. Förlåt kubb menar jag. Hon låter som en övervarvad geting i luren och genast anar jag tokigheter. Det brukar bli så när hennes röst låter på det sättet. Lite skärrad överlämnar jag luren till hustrun och hoppas att allt skall förlöpa väl. Hustrun hummar, nickar lite, tittar på mig och säger ”ja, det kommer jag ihåg”. ”Attans också”, tänker jag, vad är nu på gång? Har jag glömt nåt nu igen. Hustrun är inte stor till växten, men hennes minnesarkiv är plågsamt stort och vida berömt. Utan att tveka kan hon räkna upp Jakobs tolv söner utantill. Rakt av bara! Själv glömmer jag det mesta och det är ju i och för sig praktiskt och inte helt ofördelaktigt ty man har ju inget att ha dåligt samvete över.
Samtalet gällde fröpåsar, icke sådana av latex utan papperspåsar med torra frön. Det är ju så att även i storstadens närhet gör sig klorofyllen påmind. Hon som jag delar brevlådan med och i vissa fall även åsikter har en böjelse för fröpåsar. Hemköp, Konsum, Statoil, överallt hittar hon dessa evinnerliga fröpåsar. ”Det är ju så bra med egenodlat” förkunnar hon. Det stämmer säkert men själv har jag glömt varför. Hon måste på något sätt ha en genetisk förankring med det gröna. Allt växer enastående bra. Både vanligt grönt och ogräs. Med en rysning återkom tanken på sommaren 2001.
Nu var det något med den nyköpta matjorden som gjorde att attackerna från den icke önskvärda vegetationen hade tilltagit. Vid ett flertal tillfällen har jag därför varit tvungen att kröka rygg mot maskros och annat grönt jag ej kan namnet på. Det är alldeles otroligt vad ogräs och nyttoväxter kan vara lika när de nyss har börjat gro. Grönt, grönt och åter grönt. En lördag morgon hade hustrun uppställning med undertecknad utanför pörtet. Vid ordergivningen framkom det att stora delar av arealen skulle ogräsbekämpas mekaniskt och icke, jag betonar icke med de så effektiva kemiska preparaten. Efter en summarisk genomgång av utseendet på den objudna vegetationen startade bekämpningen. Hennes entusiasm smittade av sig på mig och med iver skred jag till verket.
Efter ett par timmar insåg jag plötsligt att jag blivit manipulerad å det grövsta. Det började gå tungt att krypa fram på knäna i rabatterna. Det buktiga svartbygget på kroppens framsida liksom tryckte mig ned mot marken och försvårade arbetet. Trots detta började hallucinationer i form av mat dyka upp.
”Börjar du bli hungrig?”, undrade hustrun.
”Ja” skrek jag fastän hon knappt hade avslutat meningen.
När man varit så här duktig så serveras det nog plommonspäckad fläskkarré med kokt potatis, äppelgelé och en kall öl.
Det blev lättfil med mysli och en skiva pumpernickel. Pumpernickel. Har ni hört, det låter ju som ett skomakarverktyg. Det är torrt och en helt onödigt brödsort. Ytterligt besviken på tingens ordning skred jag åter till verket med min agrara verksamhet.
Ibland har man tur, det måste jag erkänna. Det bar sig icke bättre än att jag skar mig på en glasskärva som låg lömskt dold i jorden. Kvidande och blödande sökte jag samband med hustrun. Det var i denna stund jag hade chansen att slippa ålandet i rabatten. Hon tittade på mig som om man var ett barn medan hon tvättade mitt finger. Därefter tog hon fram ett ynka litet plåster för att täcka såret. Jag protesterade vilt och krävde salva och rejält med gasbinda. Det blev ett pampigt finger när det var klart. Tyvärr kunde jag inte rota i rabatterna längre med tanke på infektionsrisken och handskar kunde jag inte heller använda.
En vis man sade ”Man skall inte ha en större trädgård än att hustrun kan sköta den”. Hon är allt en tillgång, gumman min.
/Krokrot