Läste en intressant krönika av Ann Charlott Altstadt där hon bland annat skriver:
”I tv-programmet Hundra Höjdare valde de hyllade komikergrabbarna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson vår tids festligaste ögonblick. De visade oss bland annat ett filmklipp där en rysk gruvarbetare stupfull raglade omkring ackompanjerad av deras kommentarer och skratt. För oss med Danielssons referensramar kvar i hjärnbarken är det sjukt äckligt när det offentliga rågarvet riktas nedåt för att exploatera utsatta människor som komiska objekt utan värme eller engagemang.”
Det fick mig åter igen att fundera på om inte humor alltid är humor, och att det bara finns mer eller mindre ulsa komiker? Vi skrattar lika gott åt Tage Danielssons monologer nu som då, Carl-Gustaf Lindstedt må vara död och borta för länge sedan men hans verk roar människor fortfarande. Tre Knas och Casinogänget (Carl-Gustaf Lindstedt, Gunnar ’Knas’ Lindkvist och Nils Ohlson), komikerparet Gus och Holger (Gus Dahlström och Holger Höglund) – allihop var riktiga komiker som kunde roa utan att förnedra, underhålla utan att håna och locka folk att skratta med – inte åt – andra människor.
Det är synd att så dåliga komiker som Filip och Fredrik definierar vår tids komiker. Vår tids komiker, om gossarna är de främsta ibland dem, kan ingenting om humor eller komik.